toruns

Varje gång jag får mensvärk, vilket är hyfsat regelbundet en gång i månaden, alltså rätt ofta, tänker jag att jag aldrig har haft så ont i hela mitt liv. Jag ligger i fosterställning och ropar åt mamma eller vem som helst som är i närheten att ge mig vad som helst, knark, piller, vetekudde, te, vad som helst för att lätta smärtan.

Det känns som kramp i magen, men jag vet inte riktigt vad det egentligen är. Det spelar ingen roll, det är det mest fruktansvärda jag vet. Jag hatar det, och det får mig att göra dumma saker, som t ex inte följa med gabbe till alva. Bussen gick bara till hemse och just då låg jag och kved, och tanken på att gå en halv mil med mensvärk kändes inte såå tilltalande. Nu är bussen framme i hemse, och nu är min mensvärk nästan helt borta. Värt. Kunde ju följt med liksom. Fan också. Stackars stackars gabbe som får gå den där halvmilen själv. Jag är så jävla elak, men man gör som sagt dumma saker när man har ont. Jag kan inte hjälpa det.

När jag har mensvärk skulle jag kunna skada andra människor om det innebar att min smärta försvann. Nu är ju inte det något jag i verkligheten skulle göra, för jag vet att det inte skulle hjälpa, och överjaget säger åt mig att jag inte kan skada andra. Men elak blir jag. Det är egentligen inte det att det gör fruktansvärt ont (det gör det), det kan jag nästan tåla, det är bara det att eftersom det är inuti och jag inte kan se det, inte kan lokalisera orsaken till det. Det är bara så obehagligt. Om jag har ett sår kan jag pilla på det, och det kan göra jävligt ont, men då vet jag i alla fall var smärtan sitter och varför den finns. Jag hatar det. Om du hatar det, säg hej så jag vet att jag inte är ensam i världen.



såhär kände jag mig, fast värre.

PUSS OCH GONATT!