toruns

Idag funkade internet, så jag passar på att ladda upp en hel radda med bilder. Blev helt plötsligt väldigt nostalgisk så det blir lita gammalt och lite nytt, och lite lånat. Kanske lite blått också. Fint att jag lyssnar på håkan just nu också. <3


jagsov med tofsar så allt blev helt lockigt.

sen klippte jag av mig min långa lugg så det blev en kort.

posing i fönstret

bäver ronja och random brud

casper och bäver + bävers oslagbara min

nordh och kim <3

det var party och jag förträngde allt jag borde gjort istället. (detta är då från den beryktade onsdagskvällen)

hängde med rebecca och fixade dagens outfit onsdag:
tröja h&m
tights från 80-talet

en gång hoppade jag i en vattenpöl. det var oerhört roligt.

en gång var jag snygg och satt vid biblioteket...

i somras var jag på gotland och hängde med denna fina fina helena som jag saknar massor.

en gång var jag femton och skulle flytta hemifrån. det var sista dagen hemma och jag och mamma posade och jag var väldigt glad men åh vad jag saknar min mamma.

jag har en fin vän som heter ewelina och en gång var hon vid globen och var allmänt snygg.

ja, en gång hade jag dreads. jag var väl femton typ. snygg utan smink, önskar jag fortfarande var det.


Nu till de skrivna orden.

Imorse låg jag och lyssnade på morgonpasset som jag brukar, och bob hansson var gäst. Han är så oerhört underbar. Sen hörde jag en låt med emil jensen. Väldigt fin, väldigt bra text. Måste hitta den.
" Jag hör dåligt och jag fattar trögt" något något något " jag kan vänta" något något något. Jävligt bra låt.

På senaste tiden har jag blivit så himla sentimental. Det är nästan så att det är jobbigt. Nostalgisk också. Jag sitter och tänker på allt det fina som har varit som aldrig kommer tillbaka och så blir jag skitledsen men samtidigt glad. Just nu tänker jag på två rader som min vän Knyttet, aka Linnea Lundborg har skrivit ner:
"Jag vill inte ha något man kan leva med, jag vill ha något man inte kan leva utan". Tänk på det. Jag håller med henne.

Och jag är så trött. På att inte veta någonting. På att allting alltid är kanske. Det är så med alla människor. Vi får se. Hur kan det vara så med alla? Kan vi inte bara bestämma att då fixar vi det? För ungefär ett år sedan skrev jag en dikt som gick såhär:

Hej.
Men hej!
Ibland blir det bara hejdå.
Eller ett hej och inget hejdå.
Jag såg inte när du gick.
Du såg inte att jag ville säga hejdå.
Ett hejdå och en kram.
Kanske?

Inte just nu. Jag har inte tid.
Nästa vecka. Vi hörs.

Nästa vecka: Inte just nu.
Jag har inte tid. Vi hörs.
Ett hejdå och en kram - som jag tvingar till mig.

Men hej. Hej på dig.

Det kanske inte är ett mästerverk, men det beskriver vad jag tänker.

Åh jag hade så mycket jag ville skriva men nu har jag glömt allting. Det kanske betyder att jag borde ta tag i mig, gå och borsta tänderna och bege mig ut i solen på äventyr?

Imorgon kommer bilderna från algots fest han hade mitt ute i ingenstans. Det enda jag vet är att jag och sara var jävligt snygga. Ganska många andra var också snygga. I alla fall. Det var kul, men vi åkte hem rätt tidigt. Rätt skönt faktiskt.

Nej, nu skall jag köpa cigg. BASTA!

Kärlek kärlek. Pusss